Telefonsamtal dagen efter att jag sovit hos en vän, som råkar vara man.

Han: Jag älskar ju dig, varför beter du dig som en idiot då?

Jag: ...

Han: Du är en jävla idiot, du är medveten om det va?

Jag: Ja, jag vet att du tycker det.

Han: Varför gör du så när du vet att jag blir orolig?

Jag: För att jag gör som jag vill.

Han: Nej, det gör du inte.

Jag: Jo...

Han: Inte om du vill vara med mig.

Jag: Så jag får inte träffa vem jag vill då?

Han: Inom rimliga gränser, men inte såhär.

Jag: ...

Han: ...

Han: Jag ringer dig imorgon. Fundera på vad du egentligen vill.

Det är så jobbigt när han tar illa upp av saker som jag ärligt talat inte kan se felet med. Majoriteten av mina vänner är killar, ska jag inte kunna umgås med dem för att han misstycker? Själv skulle han aldrig ens kunna tänka sig att fika med en tjejkompis utan att jag är med eller att hennes man är med. Han, som jobbar i ett kvinnodominerat yrke, det förvånar mig att han är så trångsynt när det gäller det här. Jag förstår faktiskt inte.

När jag har tappat rösten och nästan blivit galen av att bara gå omkring hemma...

Han: Idag har du verkligen varit som min drömkvinna. Städat, diskat, tvättat, lagat mat utan att säga ett enda ord om saken.

Jag stryper honom snart.

Han: Hon får inte tilltala dig på det sättet. Varför sa du inget?

Jag: Jag är en stor flicka som själv kan ta mina strider.

Han: Den här striden är min lika mycket. Hon får inte...

Jag: Bry dig inte om henne, bara.

Han: Att låta det passera skulle vara som att säga att det är okej. Det är inte okej. Finns ingen möjlighet att jag tillåter det här.

Jag: Vad ska du göra?

Han: Stå bakom dig. Ta hand om dig, du vet?

Ibland avskyr jag hur han vill ta mina strider. Jag KAN SJÄLV! Han får gärna stå bredvid mig, men fan inte tala åt mig.