Vi hade nyss träffats, och jag hade fortfarande en felaktig illusion av vad det innebär att vara troende. Jag minns att jag undrade många konstiga saker och frågade jämt. Han svarade alltid tålmodigt, trots mina extremt dumma frågor.

Jag: Anser du att homosexualitet är en sjukdom?

Han: Va? Nej, självklart inte.

Jag: Men du är ju kristen?!

Han: Du har din egen lilla bild av vad det innebär va?

Jag: Ja. Du tror väl på det som står i Bibeln?

Han: Jag gör min egen tolkning, okej? Utvalda delar lägger jag mindre vikt vid än andra.

Jag: Kan man göra så? Är det accepterat?

Han: Av vem? Min tro är min egen, ingen annans.

Jag: Ja, men jag trodde... minsta gemensamma nämnaren liksom. Det är väl Bibeln?

Han: Tro inte så mycket, älskling. Jag tror att homosexualitet är en sjukdom lika lite som jag anser att ett trotsigt barn ska dödas.

Jag: Står det verkligen så i Bibeln?

Han: Ja.

Jag vet bättre nu.