Jag ringer Johan på kvällen och stortjuter för att jag glömt tvätten två gånger på samma kväll.

Jag: Hur kunde jag glömma två gånger?
Han: Ta det lugnt, det är ingen fara älskling.
Jag: Det är något fel på mig!
Han: Men gråt inte över det, Mai. Det ordnar sig ju.
Jag: Och så ska nån annan stå och rota bland min tvätt...
Jag: Hur kunde jag glömma två gånger?
Han: Gå och lägg dig nu så ordnar det sig imorgon. Men snälla, gråt inte mer nu, jag kan inte sova om du är ledsen.
Jag: Men det är pinsamt... hur ska jag kunna jobba om jag inte ens kan komma ihåg en enda enkel sak? Ta ansvar för andra...?
Han: Jag vet att du är trött, och nu överdriver du, det hör du själv också. Sov nu, älskling. Du kan inget göra ikväll. Du vet väl också att tvätten inte är något att gråta över?
Jag: Ja.
Han: Bra.. kryp ner nu så ringer jag om en kvart igen. Då vill jag höra leenden, inget annat.