Jag: Har du fler panodil?

Han: Jo, jag kan hämta till dig. Kryp ner igen, så ordnar jag frukost till dig.

Jag: Men jag måste ju gå upp ändå.

Han: Jag kan komma hem på lunchen och ordna mat åt dig.

Jag: Jag ska jobba.

Han: Nej det ska du inte. Du har feber och ska vila.

Jag: Därför tar jag panodil, sen kan jag jobba.

Han: Det är ju bara dumt. Lägg dig ner nu, så ska jag...

Jag: Men sluta, du är inte på jobbet nu.  Mig behöver du inte ta hand om. Klarar mig själv.

Han: Mai! Var inte dum nu.

Jag: Låt du mig vara så jävla dum jag vill. Du är man, att en förkylning stoppar dig från att gå till jobbet är fullt förståeligt. Du kanske glömmer att jag inte är av samma svaga kön. Jag ska klara av en massa kvinnliga saker som ni män slipper, och hur fan ska det gå till om jag blir en sån som stannar hemma från jobbet på grund av lite feber? Feber är en barnlek i jämförelse med mensvärk och då jobbar jag, så håll käft nu och låt mig vara!

Han: ...

Jag: Var det något mer du ville säga?

Han: ...

Jag: Tänkte väl det.

Jag får tokspel på att han är så förbannat överbeskyddande ibland, och han bara skrattar åt mig när jag överdriver på det här sättet. För övrigt har han alltid rätt och jag fel när det kommer till sånt här, men det är en helt annan sak...