Vi hade nyss träffats, och jag hade fortfarande en felaktig illusion av vad det innebär att vara troende. Jag minns att jag undrade många konstiga saker och frågade jämt. Han svarade alltid tålmodigt, trots mina extremt dumma frågor.

Jag: Anser du att homosexualitet är en sjukdom?

Han: Va? Nej, självklart inte.

Jag: Men du är ju kristen?!

Han: Du har din egen lilla bild av vad det innebär va?

Jag: Ja. Du tror väl på det som står i Bibeln?

Han: Jag gör min egen tolkning, okej? Utvalda delar lägger jag mindre vikt vid än andra.

Jag: Kan man göra så? Är det accepterat?

Han: Av vem? Min tro är min egen, ingen annans.

Jag: Ja, men jag trodde... minsta gemensamma nämnaren liksom. Det är väl Bibeln?

Han: Tro inte så mycket, älskling. Jag tror att homosexualitet är en sjukdom lika lite som jag anser att ett trotsigt barn ska dödas.

Jag: Står det verkligen så i Bibeln?

Han: Ja.

Jag vet bättre nu.

Jag är helt utsliten efter ett par hemska dagar på jobbet och vill bara hem och sova. På kvällen ska jag och Johan iväg på något som jag vet är viktigt för honom. Så när han ringer mig på lunchen och frågar om jag fortfarande vill följa med så säger jag inget om hur trött jag egentligen är, utan säger att det kommer bli trevligt. När jag kommer hem till honom möter han mig i dörren...

Han: Kom, jag har tappat upp ett bad åt dig. Jag vet att du haft det jobbigt idag.

Jag: Men hinner jag det?

Han: Vi stannar hemma ikväll. Jag fixar mat, ta hand om dig så länge.

Jag: Men du ville ju...

Han: Du vet att du är viktigare för mig. Allt annat kan kvitta om du mår bra.

Jag älskar honom så rysligt mycket för att han känner av mig så väl. Han bara vet.

Han: Ska du med till mina föräldrar imorgon?

Jag: Varför?

Han: De är lite nyfikna på dig.. såklart.

Jag: Nej. Vill inte. Det är du och jag, Johan, inte du, jag och dina föräldrar.

Han: Du har nån spärr där som jag inte kommer förbi, inte sant?

Jag: Ja.

Jag: Har du fler panodil?

Han: Jo, jag kan hämta till dig. Kryp ner igen, så ordnar jag frukost till dig.

Jag: Men jag måste ju gå upp ändå.

Han: Jag kan komma hem på lunchen och ordna mat åt dig.

Jag: Jag ska jobba.

Han: Nej det ska du inte. Du har feber och ska vila.

Jag: Därför tar jag panodil, sen kan jag jobba.

Han: Det är ju bara dumt. Lägg dig ner nu, så ska jag...

Jag: Men sluta, du är inte på jobbet nu.  Mig behöver du inte ta hand om. Klarar mig själv.

Han: Mai! Var inte dum nu.

Jag: Låt du mig vara så jävla dum jag vill. Du är man, att en förkylning stoppar dig från att gå till jobbet är fullt förståeligt. Du kanske glömmer att jag inte är av samma svaga kön. Jag ska klara av en massa kvinnliga saker som ni män slipper, och hur fan ska det gå till om jag blir en sån som stannar hemma från jobbet på grund av lite feber? Feber är en barnlek i jämförelse med mensvärk och då jobbar jag, så håll käft nu och låt mig vara!

Han: ...

Jag: Var det något mer du ville säga?

Han: ...

Jag: Tänkte väl det.

Jag får tokspel på att han är så förbannat överbeskyddande ibland, och han bara skrattar åt mig när jag överdriver på det här sättet. För övrigt har han alltid rätt och jag fel när det kommer till sånt här, men det är en helt annan sak...

Han: Kunde du inte sagt till mig att du ville ha den?

Jag: De erbjöd sig själv att låna ut pengarna till mig.

Han: Du hade fått den av mig.

Jag: Nej, det vet du att jag inte vill.

Han: Jo, jag vet. Nu har vi fastnat i det där "jag-är-en-självständig-flicka"-träsket igen. Låt dig aldrig någonsin försörjas av en man, det kan vara farligt. Man blir kuvad och det kan sluta illa om mannen får bestämma allt.

Jag: Du börjar förstå.

Han: Jag skulle aldrig aldrig våga ge dig något omotiverat. Inte ens komma hem med blommor om det inte är din födelsedag. Du skulle strypa mig.

Jag: Du känner mig så väl, älskling.

Telefonsamtal dagen efter att jag sovit hos en vän, som råkar vara man.

Han: Jag älskar ju dig, varför beter du dig som en idiot då?

Jag: ...

Han: Du är en jävla idiot, du är medveten om det va?

Jag: Ja, jag vet att du tycker det.

Han: Varför gör du så när du vet att jag blir orolig?

Jag: För att jag gör som jag vill.

Han: Nej, det gör du inte.

Jag: Jo...

Han: Inte om du vill vara med mig.

Jag: Så jag får inte träffa vem jag vill då?

Han: Inom rimliga gränser, men inte såhär.

Jag: ...

Han: ...

Han: Jag ringer dig imorgon. Fundera på vad du egentligen vill.

Det är så jobbigt när han tar illa upp av saker som jag ärligt talat inte kan se felet med. Majoriteten av mina vänner är killar, ska jag inte kunna umgås med dem för att han misstycker? Själv skulle han aldrig ens kunna tänka sig att fika med en tjejkompis utan att jag är med eller att hennes man är med. Han, som jobbar i ett kvinnodominerat yrke, det förvånar mig att han är så trångsynt när det gäller det här. Jag förstår faktiskt inte.

När jag har tappat rösten och nästan blivit galen av att bara gå omkring hemma...

Han: Idag har du verkligen varit som min drömkvinna. Städat, diskat, tvättat, lagat mat utan att säga ett enda ord om saken.

Jag stryper honom snart.

Han: Hon får inte tilltala dig på det sättet. Varför sa du inget?

Jag: Jag är en stor flicka som själv kan ta mina strider.

Han: Den här striden är min lika mycket. Hon får inte...

Jag: Bry dig inte om henne, bara.

Han: Att låta det passera skulle vara som att säga att det är okej. Det är inte okej. Finns ingen möjlighet att jag tillåter det här.

Jag: Vad ska du göra?

Han: Stå bakom dig. Ta hand om dig, du vet?

Ibland avskyr jag hur han vill ta mina strider. Jag KAN SJÄLV! Han får gärna stå bredvid mig, men fan inte tala åt mig.